Kvinnan i soffan

 - en fiktiv historia

Hon sitter på soffan i vardagsrummet och stirrar tomt ut genom spjälgardinen, som får den soliga, levande, prunkande gröna vårdagen att verka grårandig. Det svider till uppe vid näsroten, ögonen tåras och en liten, liten kramp i svalget får henne att vilja svälja. Några vilsna tårar rinner ner för hennes kinder. Med en suck lägger hon sig ner, slänger fötterna över soffkanten, tar tag i fjärrkontrollen och surfar igenom kanalerna. Efteråt, då hon på måfå slutat surfa kan hon inte alls komma ihåg vad hon sett, än mindre var. Bilder flimrar förbi. Tårarna torkar in i huden, men hon är så van vid detta, hon märker det knappt. Allt är bra, helt ok.

I bakgrunden hör hon ungdomarna och mannen kivas om all världens trivialiteter. Volymen ökar och minskar. Irritationen växer i henne. Hon har för länge sedan slutat delta i dessa slag, förutom ibland då också hennes mått blir rågat, inte så mycket på grund av vad de grälar om - hon har för länge sedan slutat att lyssna ordentligt - men på grund av det oljud de för. Denna gång skriker hon inte till, hon bara suckar och ökar volymen på TV:n för att höra det hon inte lyssnar på...

Hon har för länge sedan kommit underfund med att det de egentligen grälar om är  vart man är på väg och var man är. De har olika syn på detta. Ingen talar någonsin om det viktigaste, nämligen med vem man är, om man är lycklig eller nöjd med sin tillvaro. Hon låter tankarna vandra och kommer att tänka på relationer. Hon konstaterar efter en stund att hon inte med säkerhet kan komma på en enda relation där båda parterna är garanterat lyckliga eller tillfreds med sin tillvaro. Det finns så mycket man inte ser på ytan, men som man kan märka om man lyssnar och iakttar.

Hon tänker på en bekant som varit gift i över 30 år och haft ett förhållande vid sidan av äktenskapet under nästan två tredjedelar av denna tid. De återstående åren, med undantag av de första sex av dem, hade han mer eller mindre sporadiska affärer med andra kvinnor. Det tog mannen och hans hustru sex år och två barn att komma underfund med att de aldrig skulle komma att göra varandra lyckliga. Envetet fortsatte de att hålla ihop, år ut och år in, för barnens skull hette det. Han försvann och var borta en vecka i taget emellanåt, hon låtsades som om det regnade och bestraffade honom med kalla handen i sängkammaren, vilket var förståeligt i och för sig. Då han ville tala med henne drog hon sig undan. Även detta var förståeligt.  Den stora tystnaden inträdde, då man talade med varandra om vardagens händelser - varav en stor del utgjorde kalendersnack och tidtabeller. Det jättelika ekorrhjulet härskade. De levde bredvid varandra, inte med varandra.  Mannen växte in i sin roll som familjefar, försörjare och farfar i hemmet  och älskare utanför hemmet. Hon insjuknade i en psykosomatisk sjukdom, han blev en arbetsnarkoman och fick en stroke. Han berättar allt detta, och bitterheten i hans röst är märkbar. Kvinnan i soffan förstår hans bitterhet, samtidigt vet de båda vilken lösningen på problemet kunde ha varit. Han kunde ha skiljt sig från sin fru för länge, länge sedan, barnen är sedan länge vuxna, har familj och står på egna ben. Då hon påpekar detta, säger han på mäns vis att det är så besvärligt med skilsmässor. Han har rotat sig i sin roll. Man kan leva sitt liv på så många olika sätt - men den stig man valt är svår att lämna.

Kvinnan i soffan låter tankarna flyga och fara. Plötsligt fastnar hennes uppmärksamhet vid vad som händer på tv-skärmen. En gift man har ett förhållande med en betydligt yngre kvinna. Hans hustru förstår honom inte, hon är tråkig, hon kan och vill inte tillfredsställa honom, han behöver den yngre kvinnans kärlek,. Han älskar henne, egentligen mera än han älskar sin fru, säger han. Och kvinnan, som hade tänkt ställa honom emot väggen och tvinga honom att välja,  faller till föga igen en gång. Kvinnan i soffan tänker på episoder ur sin ungdom och att inget egentligen har ändrat och nog inte heller kommer att ändra på det planet. Älskarinnan är dömd till underläge och undergång, även om hon kanske går in i förhållandet med högburet huvud och klara principer och föreställningar om hur det skall vara och hur det skall bli. Det blir en regelrätt självbevarelseåtgärd att vända ryggen till och gå sin väg...

Kvinnan i soffan suckar, känner tröttheten komma krypande och märker att bråket i bagrunden inte bara har avtagit utan helt slutat. Hon stänger av TV:n. Tystnaden härskar. Man kunde höra en knappnål falla...