ON BLOGGING and such

Why do some of us feel a need to write a blog? Ready to share privat thoughts and happenings online, things you wouldn´t tell just any (half)stranger in real life? I don´t know! But I have some wild guesses:

Inside every blogger there´s this tiny little dream of being a  journalist or a writer. And there´s spare time that needs to be filled.  There might also be this element of letting "it all" out - one could call it the therapeutic element. Put words on feelings. Categorize them and make it easier to move on. The blogger loves to write down his or her thoughts or visualize them. There ´s also this wish, that someone will read what you write and like it, find it therapeutic, helpful in some way, amusing or reinforcing.... That´s, usually, why people read blogs.

I´m curious about the future of today´s society when it comes to keeping contact: how we meet, how we interact, how we communicate. Today, you  skype, you text, sometimes you phone, you post pictures in social media of your home, your dear ones, your pets, and tell everyone what you ´re doing, how you´re feeling, what you´re thinking. In the old days, some ten years ago (!), you would have made a visit.

The other day my son said to me as he drove me to town: "I wonder what this town will look like in 200 years?" And I wonder, how we will interact with each other in 200 years....?

 Slutet


Och så var sagan all.
När får hon fälla sina tårar?
Inte ens dem har hon rätt till.
 
Svekfullhet, förljugenhet.
Hur tvår hon sina händer?
Hur räddar hon sin själ?

Rättskaffenhet, sanningen.
Det saknar betydelse.

Lika olycklig
i början
som i slutet.

  

THE ONIONS IN LIFE

- I guess, what I´m basically saying is this: Avoid them or
eat them, digest them and let them all out ...the natural way!

There are people and phenomena that you want to avoid, quickly want to get rid of, put aside and leave be. Unless contact is utmost necessary.... thank you!! Bye, bye!!

I once lacked a describing word, a label. A label that would describe the most significant features of these people and phenomena. I´ve found the word and the label: ONIONS!

So: Have you met upon people that on the outside appear to be fairly emotionless, narcistic and rude pieces of ...you know what...  and just like an onion ... when you peel off more layers, you find the exact same shit every single time and it could make you cry - unless you were a little bit prepared and put on glasses? That doesn´t prevent you from crying on the inside of course...

Or: Have you encountered situations in life that could be described in the way above? No matter how hard you try and how many times you do ... no change...? Until you finally give up and set it all aside, leave it be, turn your back ...

If it is a person, she or he might on occasion seem human. But don´t let that fool you! If these people see an advantage for themselves or something of their own benefit for their cause, they will do what it takes to get it. How others are affected doesn´t matter to them.


Have you met upon  these? The onions in life? It might not be that pleasant to be a human onion though, especially if there´s still a few sensors for social wibes left in their brains .....

Do I have any positive or comforting thoughts to end my story with? Well, most of us like a nice tomato-onion-salad with pepper and salt nicely rubbed in on those nicely chopped onion slices....yummy!! Now, how therapeutic was that!

SVEKET

Förväntansfull, glad och ivrig sitter jag bredvid dig och ser i ögonvrån hur  landskapen skiftar

utanför fönstret. Det är vackert där ute och här inne. En lyckokänsla och ett leende på läpparna. Vi utbyter åsikter, argumenterar, diskuterar, informerar, kommenterar, slänger in ett ord här och där, skojar och ägnar oss åt småprat. Stundvis är det tyst och jag tror att vi njuter av varandras sällskap ända tills du hakar på något jag talar om i förbifarten och med din lilla redogörelse slår mig i ansiktet och sparkar mig i magen...

En kort stund förflyter under tystnad, stunden känns som timmar, jag försöker febrilt samla alla tankar som plötsligt föds likt bubblorna på vattenytan ovanför den drunknande ....Jag försöker rikta dem åt samma håll, men lyckas inte så väl, de sprider sig och irrar iväg hit och dit.... Jag kämpar för att samla mig igen: Låt det inte märkas, låt det inte synas och inte höras. Känner gråten i halsen och kämpar mot några envisa tårar, vinner kampen och kommenterar i vad jag hoppas och tror är en naturlig och lättsam ton det du nyss talat om för mig. Är noggrann med att inte verka för engagerad eller intresserad, är noggrann med att inte ställa frågor. Otvungenheten är bortblåst.

Brutalt har jag vaknat ur mina rosendrömmar och inser:  Det är inget speciellt med mig i dina ögon. Jag förmår mig till att säga något som inte kan missförstås. Men det finns ingen garanti för att du respekterar det jag säger. Jag har ingen kontroll över det. Tvärtom får din berättelse det att låta som om du ville försäkra dig om att du har ryggen fri - du har talat om det  för mig, alltså vet jag om det och har därmed ingen rätt att känna mig sårad.

Jag tittar på dig och du verkar totalt oberörd, på  lika gott humör som för några minuter sedan. Är du totalt okänslig eller rent av grym? Eller har du ett svagt socialt öga, har du ett lågt EQ? Och hur tog det mig så lång tid att märka detta? Frågorna flimrar tysta och outtalade förbi i mitt huvud liksom de mörknande landskapen utanför. Och jag undrar: Varför?

Och ingenting är som det var. Jag känner mig så ledsen, och sedan väller min trogna följeslagare bitterheten fram och jag besluter mig iskallt för att genomföra det jag påbörjat och ta vara på det jag kan här och nu. Färden fortsätter, min glädje är dämpad, förväntningarna är färre och lyckan är som bortblåst. Sabotage. Kipu korvaa ystävän.

 Självisk kärlek

Luft och vatten

ett eget kretslopp
ett litet växthus

varmt och fuktigt

grönskande fertilt

och blommor blommar.

Som hand i handske

Själsfränder

Förväntan, glädje,

trivsel och förnöjsamhet.
Utmattad, lycklig och
tillfredsställd.

Storm och strömmar

hårda vindar

djupa hemligheter

finns inte på ytan

Ett enda fel

en enda hake.

Självisk kärlek 

On the Hill

Arms stretched above her head

convulsing fists.

Filling her lungs ...

Shouting into the void

a most abysmal howl

until every trace of air

is used...

Out of breath.

Echoes

Silence

Only the sounds of nature

Wind breeze and forest leaves

coming and going in waves

Birds twitter

Water running

Peace

It´s over.

Platonic Twitter

I love

the thought of you

knowing you are there

somewhere

sending me your loving thoughts,

smiling,

doing ... whatever you do ...

:)

Sitting under the apple tree

a warm soft breeze

the evening sun casts

its golden beams

on leaves and green apples

Suddenly

a twitter

A bird so still

on the branch

its eyes focused on me

"When did you get there?"

And I know

I´m not alone.