SVEKET
Förväntansfull, glad och ivrig sitter jag bredvid dig och ser i ögonvrån hur landskapen skiftar
utanför fönstret. Det är vackert där ute och här inne. En lyckokänsla och ett leende på läpparna. Vi utbyter åsikter, argumenterar, diskuterar, informerar, kommenterar, slänger in ett ord här och där, skojar och ägnar oss åt småprat. Stundvis är det tyst och jag tror att vi njuter av varandras sällskap ända tills du hakar på något jag talar om i förbifarten och med din lilla redogörelse slår mig i ansiktet och sparkar mig i magen...
En kort stund förflyter under tystnad, stunden känns som timmar, jag försöker febrilt samla alla tankar som plötsligt föds likt bubblorna på vattenytan ovanför den drunknande ....Jag försöker rikta dem åt samma håll, men lyckas inte så väl, de sprider sig och irrar iväg hit och dit.... Jag kämpar
för att samla mig igen: Låt det inte märkas, låt det inte synas och inte
höras. Känner gråten i halsen och kämpar mot några envisa tårar, vinner
kampen och kommenterar i vad jag hoppas och tror är en naturlig och lättsam ton det du nyss talat om för mig. Är noggrann med att inte verka för engagerad eller
intresserad, är noggrann med att inte ställa frågor. Otvungenheten är bortblåst.
Brutalt har jag vaknat ur mina rosendrömmar och inser: Det är inget speciellt med mig i dina ögon. Jag förmår mig till att säga något som inte kan missförstås. Men det finns ingen garanti för att du respekterar det jag säger. Jag har ingen kontroll över det. Tvärtom får din berättelse det att låta som om du ville försäkra dig om att du har ryggen fri - du har talat om det för mig, alltså vet jag om det och har därmed ingen rätt att känna mig sårad.
Brutalt har jag vaknat ur mina rosendrömmar och inser: Det är inget speciellt med mig i dina ögon. Jag förmår mig till att säga något som inte kan missförstås. Men det finns ingen garanti för att du respekterar det jag säger. Jag har ingen kontroll över det. Tvärtom får din berättelse det att låta som om du ville försäkra dig om att du har ryggen fri - du har talat om det för mig, alltså vet jag om det och har därmed ingen rätt att känna mig sårad.
Jag tittar på dig och du verkar totalt oberörd, på lika gott humör som för några minuter sedan. Är du totalt okänslig eller rent av grym? Eller har du ett svagt socialt öga, har du ett lågt EQ? Och hur tog det mig så lång tid att märka detta? Frågorna flimrar tysta och outtalade förbi i mitt huvud liksom de mörknande landskapen utanför. Och jag undrar: Varför?
Och ingenting är som det var. Jag känner mig så ledsen, och sedan väller min trogna följeslagare bitterheten fram och jag besluter mig iskallt för att genomföra det jag påbörjat och ta vara på det jag kan här och nu. Färden fortsätter, min glädje är dämpad, förväntningarna är färre och lyckan är som bortblåst. Sabotage. Kipu korvaa ystävän.
